10 frågor till SANDRA

Intervju
⭐⭐⭐
Nästa intervju och oktober månads ekipage hittar vi Sandra Eriksson som är bosatt i Umeå tillsammans med sin sambo och hennes "partner in crime" Heidy.
Många av er har säkert sett Sandra med lilla söta Heidy, inte minst som årets klubbmästare i Agility, men här kommer "10 snabba" för att lära känna henne lite mer.
1) Hej! När kom hundarna in i ditt liv?
- Hej 😊 Jag har haft sådan tur att jag har vuxit upp med hundar. När jag föddes hade vi en Berner Sennen vid namn Brasse, efter honom en Dvärgschnauzer vid namn Scott, sedan Zigge som var en Breton. Nu har mina föräldrar ytterligare en Breton, Cilla. Hundar har alltid varit en stor del av mitt liv och förutom alla de hundar som berikat mig och min familjs liv har jag även många andra i min närhet som också omringar sig av hundar. 
2) Hur många hundar har du idag?
- Jag har i dagsläget bara en hund, en liten Pomeraniantik vid namn Heidy. Hon är 3.5 år gammal och är en fantastisk fröken med en bestämd vilja. För mig är Heidy allt och lite till, men jag känner ändå att det börjar vara dags att utöka flocken så om allt går enligt planerna flyttar snart en till fyrbent kompis hem till oss. 
3) Hur aktiverar du din hund?
- Vi tränar och tävlar i agility och rallylydnad. Det blir några träningar i veckan och däremellan tränar vi ”vardagslydnad” så som hundmöten och sitt-stanna. Jag försöker att varje dag ta en längre promenad i skogen tillsammans med Heidy och väl där lägger jag ofta lite kortare godisspår till henne. Vi är också uppe i fjällen med jämna mellanrum och då brukar Heidy få följa med på alltifrån fjällvandring, skoterturer och längdskidsutflykter. Eftersom Heidy inte alltid har storleken på sin sida brukar hon få ta en del pauser genom att åka snålskjuts i min ryggsäck. 
Vi har verkligen fastnat för agilityn och rallylydnaden, men det är många fler hundsporter som jag är intresserad av att prova. De hundsporter som står närmast på tur skulle jag tro är nosework och viltspår.
4) Vad är ditt mål med ditt hundägande?
- Att jag och min hund ska ha ett ömsesidigt utbyte av sällskap i vått och torrt, roliga utmaningar och skapandet av en relation som övervinner allt. 
5) Har du en dröm som du skulle vilja förverkliga med din hund?
- En dröm som jag själv har haft länge är att bestiga Kebnekaise, och sedan jag skaffade Heidy är min dröm att få uppleva detta med henne. Vår plan var att genomföra det sommaren 2017, men då blev Heidy tyvärr tvungen att operera sina knän (Patellaluxation). Nu har vi siktet inställt på 2019 och närmare bestämt midsommar. Det kommer bli helt fantastiskt att få se henne på toppen av Sverige högsta berg, och jag vill tro att det inte är så många Pomeranians som har gjort detta förut. Jag får nog dock se till att ta min ryggsäck som hon kan sitta i och vara förberedd att hon får lite snålskjuts vissa sträckor.
6) Är det något din vovve gjort som gör dig extra stolt?
- Åh det är mycket min lilla älskling har gjort som gör mig stolt. Men det finns något som känns lite speciellt: När Heidy var drygt ett år blev hon diagnostiserad med patellaluxation (knäskålen är/kan hoppa ur led). Under juli och november opererades hon för detta och det blev starten på en lång och intensiv period av rehab. Heidy har kämpat på så bra hela tiden och vare sig det handlat om massage, kylning av knäet eller strikta koppelpromenader har mitt lilla hjärta aldrig klagat. Att Heidy kämpat sig igenom detta och tränat upp sig till starkare än någonsin gör mig så stolt. Detta gjorde sig extra påmind under en agilitytävling i augusti. Jag hade innan banvandringen pratat med en annan tävlande om Heidys operationer och vägen tillbaka till tävlingsbanorna. Heidy vann båda starterna och fick två uppflyttningspinnar. Där och då var jag så stolt över henne och hennes presentationer att jag hade svårt att hålla tårarna inne. Hon har behövt gå igenom så mycket min lilla tjej och att se henne sprina på agilityplanen, som hon älskar, gör mig både lycklig och stolt.
7) Kan du välja en hund som har berört dig eller på annat sätt utmärkt sig?
- Det är en väldigt svår fråga då jag tycker att alla hundar jag har haft har berört mig på sitt alldeles egna sätt. Men jag skulle nog ändå säga att det är två hundar som kanske berört mig liiite extra.
Zigge, vår älskade Bretonkille. Han hade tyvärr en ganska tuff start i livet men var trots detta världens snällaste och skulle inte ens göra en fluga förnär. Han kom in i mitt liv när jag var 11 år och vi fick flera fantastiska år tillsammans. Några av mina bästa minnen med honom var ni vi körde drag, vilket han fullkomligt älskade. Zigge var expert på att läsa av en hur man mådde och om man var ledsen någon dag såg han alltid till att hålla sig så nära som möjligt. 
Zigge var min bästa kompis och det sista jag sa till honom när vi skulle ta vårt sista farväl var: ”tack för att du har visat mig att hunden verkligen är människans bästa vän!”. För det var exakt så jag kände, jag har alltid älskat alla våra hundar men Zigge fick mig att verkligen förstå vilken otroligt fin vänskap som kan uppstå mellan hund och människa. För det är jag evigt tacksam och det går inte en dag då jag inte saknar min vän.
Den andra hunden som har berört mig lite extra är Heidy, min första egna hund. För mig har hon varit så självklar från den första stund jag såg henne. Jag fick välja mellan tre tikar och min sambo röstade på den beigea tiken, men jag visste direkt när jag såg den lilla svart tiken att hon var den rätta. Kanske det var det man brukar kalla ”kärlek vid första ögonkastet”. Uppfödaren berättade att Heidy hade färger som inte var förenligt med rasstandarden, så utställning skulle inte komma på tal. Vissa avrådde mig för att köpa henne på grund av detta, men jag gick på magkänslan och som jag är lycklig för det idag. 
Heidy köpte jag enbart som en sällskapshund med inte en enda tanke på att varken träna eller tävla (ack så fel jag skulle ha, i skrivande stund sitter jag och väntar på att vi ska åka till Timrå på agilitytävling denna helg). Jag anmälde mig och Heidy till en valpkurs och då var jag fast. Jag anmälde oss till en till valpkurs, sedan en allmänlydnadskurs, efter det en rallylydnadskurs och så har det bara fortsatt. Tillsammans har jag och Heidy både upplevt och upptäckt så mycket. Det är med Heidy som jag gick min första hundkurs med, det är med Heidy som jag tävlat med första gången och det är tack vare Heidy jag har lärt känna massa fantastiska hundar och hundmänniskor. Hon har lärt mig så mycket och en trognare kompis vet jag faktiskt inte om det går att få. 
När man efter bara några timmar i skolan blir alldeles pirrig i kroppen över att få träffa sin fyrbenta kompis igen, då vet man att man har ett speciellt band mellan sig. Denna lilla hund, med det stora hjärtat, kommer säkerligen alltid att vara speciell för mig. Och precis som Zigge lärde mig om hur obeskrivlig vänskap mellan hund och människa kan uppstå, är Heidy min allra bästa vän. 
8) Om du får välja en sak att göra med din hund som du tycker är roligast, vad skulle det vara? Behöver inte vara samma som hunden 😉
- Det är svårt att svara på då jag älskar livet tillsammans med hund, men något som jag ändå tycker är lite extra roligt skulle jag säga är att tävla tillsammans. När jag och Heidy tävlar blir känslan av att vi två är ett team så otroligt stark, vilket är en häftig känsla. Jag är en riktig tävlingsmänniska och att tävla tillsammans med Heidy är något av det roligaste jag vet.
9) Vad är den roligaste dumheten dina hundar har gjort?
- Oj, det är en klurig fråga att svara på då Heidy är en fröken som rätt ofta fått för sig en hel del tokigheter. Men det första jag kommer att tänka på är: 
Jag och Heidy var ute på en promenad och som så många gånger förut hade jag henne lös. Vi passerade några lägenhetshus och Heidy skuttade glatt runt på gräsmattan bredvid gångvägen. I ett av husen stod en av balkongdörrarna på nedersta våningen på glänt och jag såg hur Heidy började gå i riktning mot denna. Jag kallade in henne men hon låtsades inte höra mig. Hon kom närmare och närmare dörren och gick sedan med bestämda steg in i lägenheten. Kvar stod jag på gångvägen minst sagt förvånad och jag försökte ropa på henne (inte för högt, för jag var rädd att någon person i lägenheten skulle höra mig). Att följa med henne in i lägenheten kändes otänkbart och även om en lätt känsla av panik började infinna sig så kunde jag knappt hålla mig för skratt. Efter ett tag hör jag ett förvånat ”OOJ, nämen hej” så jag ropade med skamsen röst ”förlåt så hemskt mycket, det är min hund”. Jag fick som svar att de snart kommer ut med henne men att de först måste få tag i sin katt. Efter ett tag kommer två skrattande personer (som tur var) ut ur lägenheten, en bärandes på Heidy och en bärandes på en katt. Då fick jag skämmas lite för min tokiga lilla hund. 😅
10) Sista frågan, tror du att du någonsin kommer att vara utan en fyrbent vän vid din sida?
- Nej, det tror och hoppas jag absolut inte. Eller ja när åldern tar ut sin rätt förstås, men fram till dess vill jag alltid vara omringad av fyrbenta kompisar. Har man väl öppnat upp sin dörr för en hund, tror jag att det är så det kommer att förbli. 
Tack Sandra för att du tog dig tid att svara på frågorna!